fredag 8 december 2017

Brother Louie

Louie at the German language Wikipedia

Det åter igen dags att göra en avstickare till det fantastiskt glittriga 1980-talet. Ja ni vet då vi frossade i rosa och mintgrönt och en kille som med det alltigenom lysande namnet Thomas Anders kunde vara popidol.
Det märkliga är att detta är ett artistnamn (efternamnet är extra väl valt måste jag säga och min bror heter Thomas så det kan vara en hyllning till mig och brossan. Man vet ju aldrig...).
Egentligen heter han Bernd Weidung och det fattar man ju direkt att det aldrig kan funka.

Modern Talking kommer från Tyskland. Ja jag vet att det låter konstigt men på 1980-talet kunde de i Tyskland skapa musik som någon utanför hemlandet faktiskt kunde tänka sig att lyssna på.

Dagens låt är deras största hit Brother Louie. Det finns de som försöker lura i oss att låten handlar om heroin. Men om man gör en djupare analys av Modern Talkings texter så ser man att det helt enkelt handlar om banala texter om kärlek. Kärlek och hjärta helt enkelt.

Nedan finner ni en grafisk manifestation av en statistiskt säkerställd analys av Modern Talkings största hits.



Karriären fullkomligt exploderar när de 1985 får en megahit med "You're My Heart, You're My Soul" vilket de följer upp med låtar som t.ex "Cheri, Cheri Lady". De håller helt enkelt en jämn hög kvalité. Dagens låt kommer ut i januari 1986 och ligger på deras tredje album (DET TREDJE). De har helt enkelt en takt i utgivningen som är hissnande. Kanske (bara kanske) säger det något om kvalitetskraven. De fullkomligt vräker ur sig singlar och album. Med tysk noggrannhet och effektivitet levererar Moder talking.

Stay, cause this boy wants to gamble 
Stay, love is more than he can handle, girl 
Oh, come on stay by me forever, ever 
Why does he go on pretending 
That - his love is never ending fate 
Babe, don't let him steal your love from me

1987 splitras gruppen. Det pratas om "musical differences" men alla vet att anledningen stavas NORA. Thomas Anders gifter sig med Nora 1984 och får då det berömda NORA-halsbandet av henne. Nora blir sedan i snabb takt Thomas Anders personliga manager, makeup artist och fotograf. Likt en modernare variant av Yoko Ono så blir hennes inflytande mer än vad bandet kan mäkta med.
Dieter Bolen skräder inte orden utan menar kort och gott att Nora är en galen kvinna som sabbar Modern Talking.

Det får vara hur det vill med det. Brother Louie är ett stycke musikhistoria som sätter Tyskland på kartan som musiknation. När kavajerna var som kortast var de kungar på varenda dansgolv.
På med leendet. Det är äntligen Discofredag!


fredag 1 december 2017

Stayin' Alive

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Sheba_Also 41,000 photos incl non public


Den 13 december 1977 släpps den kanske mest ikoniska discolåten av dem alla. Stayin' Alive med Bee Gees.
Det tog några veckor för den att klättra ända upp till förstaplatsen på Billboard hot 100. Men första veckan i februari intogs förstaplatsen. För att sedan hålla den platsen under fyra veckor.
Detta är starten för en mycket trevlig period för Bee Gees. De får sex listettor på raken vilket endast the Beatles hade lyckats med tidigare. Detta skulle de och Beatles vara ensamma om fram tills Whitney Houston blåste förbi dem med sju listettor på raken.

Låten är hämtad från soundtracket till filmen Saturday Night Fever och spelas under öppningsscenen där vi får möta Tony Manero spatserande längs en trottoar i Brooklyn.
Med en färgburk i handen och en hållning som enbart kan uppnås i högklackat glider han fram och flirtar med de kvinnor han möter. Kläderna gör som bekant mannen..  Vilken man han är. I byxor av märket Angels flight. Som smiter åt på de rätta ställena.



Materialet är självklart polyester. Han har en kort läderjacka och självklart röda skor med hög klack.

Life goin' nowhere, somebody help me 
Somebody help me, yeah 
Life goin' nowhere, somebody help me, yeah 
I'm stayin' alive

Låten skrevs och spelades in i Frankrike (detta skedde av skattetekniska skäl). Man hade precis förlorat sin trummis som åkt hem eftersom han mamma tragiskt hade dött. Därför började man experimentera med trummaskiner  men blev inte nöjda med soundet. Någon trummis av den kvalité man letade efter lyckades man inte hitta i Frankrike. Vad göra? Man letade upp ett trumbeat från demoinspelningarna. Hittade en takt som svängde Tog fram saxen och tejpade ihop så att man fick en loop. Häpp så var trummorna fixade.

Man hittade på en låtsastrummis som skrevs in som trummis på låten. Den trummisen blev mycket eftersökt. Man hade aldrig hört maken till taktfast trummis tidigare.

John Travolta fick sitt stora genombrott i och med Saturday night fever. Men han har sällskap av både sin syster och sin mamma i filmen. Syrran säljer två pizza slices till honom i början av filmen och mamma är tanten som väntar på den där färgburken han har i handen.
Systerns filmkarriär har dock inte riktigt nått samma höjder som brossans. Men Ann Travolta har återkommande varit med i TV-serien General Hospital som startade redan 1963 och fortfarande rullar. Snart är de uppe i 14000 avsnitt! Bara en sån sak.
Mamma (som Tony lurade på den där färgburken) fick uppenbarligen nog av filmbranschen då hon aldrig har återvänt till vita duken.

På med de högklackade och åla in i polyestern så håller vi fredag!
#Discofredag







fredag 24 november 2017

I Don't Want To Be A Freak

https://en.wikipedia.org/wiki/File:Solarlogo.jpg


Solar records mina damer och herrar!
Jag vet inte varför men jag har alltid tyckt att Solar har den snyggaste loggan i hela musikindustrin. Kanske är det regnbågen eller så är det sci-fi estetiken med klar känsla av 1950-tal som gör det.
Nu grundas inte Solar förren 1977 men snyggt är det.

Discon var ganska östkust-orienterad. Det var Philly och New York som var de stora discometropolerna. Men när det gällde den kanske tyngsta kanalen för att nå ut med sin musik till folk så var det Californien som gällde. Där huserade kungen av discoTV. Don Cornelius. Mannen, myten, legenden.

Don föddes i Chicago och det var där som showen började sändas på den lokala TV-stationen WCIU-TV. Soultrain föddes ur en önskan om att sprida svart musik. Något som inte tidigare hade gjorts i TV. Målgruppen var det svarta amerika men soultrain blev snart populärt hos breda grupper. Musiken var så bra att när den äntligen fick en plattform så gick den inte att stoppa. Det är kanske svårt att ens greppa idag men i ett segregerat USA fanns det svarta och vita radiokanaler. De stora kanalerna spelade inte svart musik. Punkt slut. Don Cornelius började förändra detta. Men det kan vara värt att notera att det inte är förrän Michael Jackson blir så stor att han inte längre går att ignorera som han bryter rasvallen på MTV på 1980-talet.

I don't wanna be a freak 
But I can't help myself 
I don't wanna be a freak 
But I can't help myself 
I don't wanna be a freak 
But I can't help myself 
I don't wanna be a freak 
But I can't help myself

Soultrain var något helt nytt. Det var ett TV-program för det svarta USA. Det gav en plattform för att fortsätta det arbete som medborgarrättsrörelsen startat på 1960-talet. Man lyfte till exempel fram kampanjer som "black is beautiful". För det vita USA var soultrain för mängder av människor det första mötet med den svarta musiken.

Ur TV-programmet föddes skivbolaget Soultrain records som 1977 ombildas till Solar som är en akronym för Sound of Los Angeles Records. Ansvariga för det sound som kom att förknippas med bolaget var producenter och låtskrivare som Kenneth "Babyface" Edmonds, Antonio "L.A." Reid, Jimmy Jam & Terry Lewis. Producenter som kommer att bli mycket tunga namn under 1980-talet. Då arbetar de med Michael Jackson, Janet Jackson, Prince och Madonna och alla andra superstjärnor.
Men det börjar med disco så klart.

Solar var ett starkt kollektiv och grupper och artister gästade och stöttade varandra.

Dagens låt med Dynasty är ett utmärkt exempel. Svängigt till tusen. Lyssnar man noga så kan man faktiskt ana det musikaliska embryot som kommer att lägga ljudmattan till kommande storheter som NWA, Snoop Dog och Dr Dre.

Det är rak och rättfram west coast disco. Ett riktigt stort plus för övermått av percussion. We need moooore cowbell!!!

Glad discofredag på er! Nu dansar vi!


fredag 17 november 2017

Found a cure


AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Live at J&R

Det finns ju de där slitvargarna som arbetar precis bakom de där glittrande stjärnorna. De där som skriver texterna. De som skriver musiken. Som rattar mixerborden och skapar de där förutsättningarna som gör att superstjärnor som Diana Ross, Marvin Gaye, Luther Vandross eller Stevie Wonder kan blomma ut och bli just superstjärnor.
Dagens inlägg handlar om just två av dessa slitvargar som oftast liksom rör sig lite i bakgrunden bakom våra superstjärnor.

De möttes första gången 1964 i White Rock Baptist Church i Harlem New York.  Nickolas Ashford hade när de träffades levt som hemlös i New York i sju månader. De började skapa musik ihop (Gospel) och bara två år senare får de sin första hit. Eller rättare sagt Ray Charles (precis utsläppt från rehab) får en hit med en låt som de har skapat. Den heter "Let's Go Get Stoned"....

De rekryteras av Motown där de arbetar med Marvin Gaye och skriver och producerar fantastisk musik som den allt igenom underbara "Ain't No Mountain High Enough" och en hel massa andra låtar som kan räknas till det bästa som någonsin skrivits. Jag menar om man skrivit Chaka Khan's "I'm Every Woman" så är det inte kattskit.

Found a cure, oh, try it 
It's by far better than 
Any kind of medicine 
'Cause it'll take 
Away the tears 
And that ain't all you get 
Whatever it is 
Love will fix it

De fick sin största hit som artister i eget namn med sin Solid 1985. Men bland artister och musiker var de självklart redan djupt respekterade och uppburna.

De gifte sig 1974 och fortsatte genom livet att både arbeta tillsammans och leva tillsammans. Ett samarbete som kom att hålla i 50 år. Nick lämnade jordelivet 2011. 

Dagens låt är en riktig höjdare. Pianots bastoner ger låten ett mycket speciellt driv som gör att benen bara vill börja dansa. Det om något måste väl bara vara den bästa medicinen. Den bästa boten.
Trevlig fredag på er! Love will fix it!



fredag 10 november 2017

Wake up Everybody

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Soul Portrait

Kan man använda något så ytligt som disco för att förändra världen?

Du kanske trodde att det bara handlade om glittriga kläder och dans. Om verklighetsflykt. Men se där har du trott alldeles fel.

Kanske var det platsen som gjorde det. Philadelfia är platsen där man undertecknar "declaration of independence". Det var USA:s första huvudstad. Kanske är det något i jordmånen som skapar ett engagemang för samhället. Kenneth Gamble & Leon Huff grundar 1971 sitt skivbolag Philadelphia International Records. Bolaget ligger inte bara bakom många av de största hitsen under hela 1970-talet. De har något extra. De har ett engagemang i sociala frågor sprunget ur medborgarrättsrörelsen. Det är äkta (för att använda ett något slitet ord).

Dagens låt är just en sådan låt.

Sångaren är den alltigenom asläckra Teddy Pendergrass. Detta var hans sista album som medlem i gruppen Harold Melvin and the bluenotes. Han var allt för stor för att rymmas i ett band. Han hotade helt enkelt att överglänsa resten av bandet. Framför allt Harold då så klart, som ändå gett gruppen dess namn.

There is so much hatred war an' poverty 
Wake up all the teachers time to teach a new way 
Maybe then they'll listen to whatcha have to say 
'Cause they're the ones who's coming up and the world is in their hands 
When you teach the children teach em the very best you can

Albumet där låten finns med är kommer ut 1975 och heter självklart "Wake up Everybody".

Teddy Pendergrass var 1975 det absolut snyggaste som fanns. Han gled runt i en elfenbensfärgad kostym med matchande Rolls Royce. När han som soloartist bjöd in till "ladies only" konserter vankade oroliga pojkvänner utanför och Teddy fick ha poliseskort där ifrån.
När 1970-talet glider över i 80-tal är Teddy dessvärre med om en allvarlig olycka. Hans Rolls-Royce Silver Spirit sladdar av vägen och kraschar. Teddy blir förlamad från midjan och neråt. Han fortsatte att skapa musik men återvände inte till scenen förrän 13 juli 1985 då han medverkade vid Live Aid. Han uppträdde tillsammans med Ashford and Simpson. Märkbart rörd över den kärlek som möter honom. De sjunger en Diana Ross klassiker som heter "Reach Out and Touch (Somebody's Hand)"
Teddy lämnar detta jordelivet i januari 2010.



fredag 3 november 2017

Lady Marmelade

By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=4587594

1970-talet var allt en märklig tid. På många sätt en tid av befrielse. Det började så klart redan på sextiotalet men på 70-talet så liksom bara exploderar det. Det är en tid av "black pride", blaxploitationfilmer som SuperflyShaft och Cleopatra Jones. Det är även en tid när porren flyttar fram sina positioner. Frihet skulle ju gälla på alla plan.

Dagens låt skulle aldrig ha kunnat spelas på radion på 1950-talet. Men 1974 så går det hur bra som helst. Ja det brakar iväg hela vägen upp till förstaplatsen på Billboardlistan. Detta trots (eller kanske tack vare) att den handlar om en prostituerad och hennes kund.

Det är i denna tid av liberalisering som discon kan blomma ut. Oj vad det blommar!

Itchi Gitchi Ya Ya Da Da
Itchi Gitchi Ya Ya here
Mocha-choca-lata Ya Ya
Creole Lady Marmalade

Pattie LaBelle hävdar fortfarande att hon inte förstod vad hon sjöng om när låten spelades in. Kanske är det sant. Fast även om de franska delarna kan vara ganska obegripliga om man inte kan franska (detta var ju innan google translate) så framgår det ju ganska tydligt av de delar som är på engelska vad det handlar om.

En bra låt är det i alla fall.

Gruppen LaBelle hette egentligen från början The Ordettes när de startade 1958(!). Efter några år så var de på audition på Blue Note records. Patsy Holst som var gruppens främsta sångerska föll inte den ansvarige på skivbolaget i smaken. Hon var inte snygg nog. Men när hon började sjunga så fick de äta upp det. De fick skivkontrakt men bara på villkor att guppen bytte namn till The Bluebelles och att Patsy bytte namn till Patti LaBelle. De spelade Doo Wop och turnerade flitigt.

1970 flyttar de verksamheten till England och spelar där under ett års tid. När de kommer tillbaka till USA har de bytt namn till det kortare LaBelle och de har bytt både sångstil och garderob.
De hade vanliga kläder, afrikanska smycken och de sjöng nu om rasism, sexism och politik.
Deras publik fattade ingenting och svek.

1974 byter de stil igen. Nu sjunger de om sex, rymden och politik. Kläderna är helt galna. Nu är det rymdinspirerat och extra allt. Att en tjejgrupp sjöng om sex var mycket uppseendeväckande. Succén var omedelbar.

Fattas bara!

Nu vrider vi upp volymen och förflyttar oss till ett svettigt New Orleans. Den skumma delen. Glad #Discofredag på er!


fredag 27 oktober 2017

Listen To The Music

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by meolog


Denna vecka har en katt smugit sig in bland hermelinerna. Men vissa låtar står liksom över genrer. De vägrar att låsas in i det fack där de skapas. Dagens låt är en sådan.

Doobie Brothers är en rockgrupp om man frågar dem själva. Från början är soundet ganska inspirerat av country men under 1970-talet blir de mera polerade vad tiden lider. De inspireras av jazz och soul och plötsligt så låter det så där galet bra. Det tidiga Doobie Brothers är mycket läderjackor och motorcyklar. Det är coola killar helt enkelt. Men om man till detta adderar 1970-talets mode  så inser man ju direkt att det kommer att gå åt helvete med coolheten. Jag menar titta på sångarens blus (ja blus) eller om det är en sådan där jacka som mariachibanden har på sig. Så kallade charrokläder. Går det att klä sig i sådana kläder och samtidigt försöka hävda någon som helst machostil? Nix!

Nu kompenseras detta i och för sig av dålig hy och grymma polisonger. Nåväl...

Texten är ju ganska så hippieinspirerad och svårgripbar. Tanken bakom den var att världens ledare borde samlas på någon kulle. Röka på tillsammans och lyssna på musik. Allt för att göra världen bättre.

Like a lazy flowing river 
Surrounding castles in the sky 
And the crowd is growing bigger 
Listening for the happy sounds 
And I got to let them fly

Låten är en riktigt skön sak. Det är två (edit) tre gitarrer. En bas. Två trummisar (what?) och i albumversionen även piano och banjo. Men det kanske fräckaste med den här låten är att efter 2 minuter och 10 sekunder (eller efter 2.20 om du lyssnar på Spotify) så händer något mycket spännande. De slänger på en så kallad flanger effekt. Det är helt enkelt så att man kör ljudet dubbelt och låter den ena ljudströmmen komma bara lite efter. Det resulterar i en mycket spännande effekt där ljudet "fasar". Detta är en riktigt cool sak som jag själv använt som DJ hemma på kammaren. Man råkar ibland ha samma låt på två skivor och låter den ena sacka lite (man bromsar den bara försiktigt) så händer det plötsligt märkliga saker med ljudet. Jag tyckte det var makalöst fräckt. Idag kickar man väl bara igång något filter i sin app kan jag tänka.

Dagens låt var deras stora genombrott. Året var 1972 och ja det är det året som Gudfadern har premiär. Kurt Waldheim blir FN:s generalsekreterare och SJ skrotar sitt sista ånglok. Ja och så var det visst OS i München också.

Så på med dina addidas München så dansar vi! Det är äntligen fredag.


fredag 20 oktober 2017

Respectable

AttributionShare Alike Some rights reserved by badgreeb RECORDS - art -photos


Mel & Kim är 80-talets dansgolv personifierat. Det är ljudet av min ungdom. Lukten är parfymen Date och tuggummit Jenka. Det är glatt och pastellfärgat och ganska härligt naivt.

Mel & Kim spelade in några demos och skickade ut till skivbolagen. Supreme records signade dem. Supreme var ett nystartat bolag och bestod egentligen bara av Nick East, ett skrivbord och massor av ambitioner.

Nick skakade fram producenterna Stock, Aitken & Waterman och en första singel spelas in. Låten de jobbade fram hette System men de blev inte riktigt nöjda med den och istället fick den bli B-sida till första singeln som istället fick bli Showing Out (Get Fresh at the Weekend).

Det var ett klokt val skulle det visa sig. Etta i Tyskland. Etta i Holland. Etta i Belgien och trea i England.

Take or leave us, only please believe us 
We are never gonna be respectable (respectable) 
Like us, hate us, but you'll never change us 
We are never going to be respectable 
(respectable, respectable, respectable, respectable)

Andra singel är dagens låt. Respectable. Nu är de etta överallt. De är ett fenomen. På kuppen blir producentteamet Stock, Aitken & Waterman världens hetaste och inleder en karriär som endast kan matchas av Max Martin. De dominerar musiken under resten av 80-talet och en bit in på 90-talet med Rick Astley, Kylie Minouge, Jason Donovan, Donna Summer, Bananarama och en massa andra artister.

En låt producerad av Stock, Aitken & Waterman är ganska lätt att känna igen. Framförallt är ett kännetecken att de låter baskaggen gå på ettan, tvåan, trean och fyran. Ett helt nytt sound helt enkelt. Det blir en stabil och lättdansad bas för glad bruksmusik för dansgolvet.

Mel & Kim kunde tyvärr inte fullfölja sin karriär då Mel drabbades av cancer och avled alldeles för tidigt bara 23 år gammal.

De brann snabbt. De lyste klart och sedan försvann de. Men de gjorde ett intryck med en kraft som få artister lyckas med, Det förtjänar de all respekt för.

Nu håller vi fredag. Discofredag!


fredag 13 oktober 2017

On the Radio

Attribution Some rights reserved by theslowlane

När Billboard listar de 35 bästa discolåtarna genom tiderna så ligger Donna Summer på förstaplatsen. Ja hon ligger på andraplatsen också och tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde.
Antingen så beror detta på en konspiration eller på gammal vanlig hederlig besatthet. I Donna Summers fall så är det säkert det senare.

Dagens låt är en pärla som skapats av Giorgio Moroder och Donna Summer och var från början filmmusik. Filmen som hette Foxes är idag sorgligt bortglömd trots att Jodie Foster spelar huvudrollen.

Someone found a letter you wrote me 
On the radio 
And they told the world just how you felt 
It must have fallen out of a hole 
In your old brown overcoat 
They never said your name 
But I knew just who they meant 
I was so surprised and shocked 
And I wondered, too 
If by chance you heard it for yourself 
I never told a soul 
Just how I've been feeling about you 
But they said it really loud 
They said it on the air 
On the radio  
Att Donna och Giorgio fullständigt ändrade dansmusiken i en mera elektrisk riktning är ett oomtvistat faktum. De var först med att ta den tunga elektroniska musiken till toppen av listorna. Man kan nog till och med säga att om det inte vore för I Feel Love så skulle vi inte ha sett röken av varken Swedish House Mafia eller Avicii.

De var först och kanske även störst.

On the radio är trots allt en ganska normal låt. Det börjar lugnt och smäktande för att plötsligt dra iväg i dubbla tempot. Instrumenteringen är ganska sparsam. Det är trummor. Stråkar. Blås. Men om man lyssnar riktigt noga så kan man höra den där synthbasslingan som skvallrar om att här har det varit en Giorgio Moroder i farten. Faktum är att det är den som ger låten den där unika stämningen. Ja och så är det ju självklart Donna Summer. Det finns självklart en anledning till att skivor som det står hennes namn på har sålts mer än 140 millioner gånger.

Det är musik man blir glad av (Bad girls). Ibland är det musik man blir stark av (No more tears). Ibland är det bara så vackert så att man vill gråta (Mac Arthur Park).

Idag vrider vi upp volymen och dansar till radion.

Det är äntligen fredag. Det är Discofredag!


fredag 6 oktober 2017

Best of my love

Attribution Some rights reserved by RogerGoun


The Emotions är inget jättekänt band men deras musik är desto mera känd. Dagens låt är deras kanske mest spelade i eget namn. Men de har även en hit som är en av de största i musikhistorien. Men efter som de spelade in den tillsammans med sina mera kända kusiner så är det ingen som minns att de var med på låten. Så kan det gå. Låten i fråga är självklart den fantastiska Boogie Wonderland med Earth, Wind & Fire and the Emotions. Men det där sista verkar det närmast råda en tyst överenskommelse om att vi skall glömma.
Nåja de lever säkert gott än idag på royalties från den låten.

Gruppen består av tre skönsjungande systrar. Wanda Hutchinson, Sheila Hutchinson och Jeanette Hutchinson. Plattan producerades av kusinen Maurice White som råkar vara sångare i det ganska framgångsrika bandet Earth, Wind & Fire. Dagens låt låg faktiskt etta på Billboard i hela fem veckor (men inte i ett sträck) 1977. Det är inte illa och prisades med en grammy award för "Best R&B Performance By A Duo Or Group With Vocal" (jo de har en hel massa kategorier).

Flowing in and out of changes 
The kind that come around each day 
My life has a better meaning 
Love has kissed me in a beautiful way

Att de samplats av en del artister känns ju rätt så självklart. Snyggaste stölden står nog Mariah Carey för. Hon snor från dagenslåt till sin megahit som hon döper till Emotions. Det kan ju inte ses som något annat än en hyllning. Fast eftersom hon inte frågade först eller betalade så slutade det med besök i domstolen.

Nåja nu håller vi fredag!