fredag 20 oktober 2017

Respectable

AttributionShare Alike Some rights reserved by badgreeb RECORDS - art -photos


Mel & Kim är 80-talets dansgolv personifierat. Det är ljudet av min ungdom. Lukten är parfymen Date och tuggummit Jenka. Det är glatt och pastellfärgat och ganska härligt naivt.

Mel & Kim spelade in några demos och skickade ut till skivbolagen. Supreme records signade dem. Supreme var ett nystartat bolag och bestod egentligen bara av Nick East, ett skrivbord och massor av ambitioner.

Nick skakade fram producenterna Stock, Aitken & Waterman och en första singel spelas in. Låten de jobbade fram hette System men de blev inte riktigt nöjda med den och istället fick den bli B-sida till första singeln som istället fick bli Showing Out (Get Fresh at the Weekend).

Det var ett klokt val skulle det visa sig. Etta i Tyskland. Etta i Holland. Etta i Belgien och trea i England.

Take or leave us, only please believe us 
We are never gonna be respectable (respectable) 
Like us, hate us, but you'll never change us 
We are never going to be respectable 
(respectable, respectable, respectable, respectable)

Andra singel är dagens låt. Respectable. Nu är de etta överallt. De är ett fenomen. På kuppen blir producentteamet Stock, Aitken & Waterman världens hetaste och inleder en karriär som endast kan matchas av Max Martin. De dominerar musiken under resten av 80-talet och en bit in på 90-talet med Rick Astley, Kylie Minouge, Jason Donovan, Donna Summer, Bananarama och en massa andra artister.

En låt producerad av Stock, Aitken & Waterman är ganska lätt att känna igen. Framförallt är ett kännetecken att de låter baskaggen gå på ettan, tvåan, trean och fyran. Ett helt nytt sound helt enkelt. Det blir en stabil och lättdansad bas för glad bruksmusik för dansgolvet.

Mel & Kim kunde tyvärr inte fullfölja sin karriär då Mel drabbades av cancer och avled alldeles för tidigt bara 23 år gammal.

De brann snabbt. De lyste klart och sedan försvann de. Men de gjorde ett intryck med en kraft som få artister lyckas med, Det förtjänar de all respekt för.

Nu håller vi fredag. Discofredag!


fredag 13 oktober 2017

On the Radio

Attribution Some rights reserved by theslowlane

När Billboard listar de 35 bästa discolåtarna genom tiderna så ligger Donna Summer på förstaplatsen. Ja hon ligger på andraplatsen också och tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde.
Antingen så beror detta på en konspiration eller på gammal vanlig hederlig besatthet. I Donna Summers fall så är det säkert det senare.

Dagens låt är en pärla som skapats av Giorgio Moroder och Donna Summer och var från början filmmusik. Filmen som hette Foxes är idag sorgligt bortglömd trots att Jodie Foster spelar huvudrollen.

Someone found a letter you wrote me 
On the radio 
And they told the world just how you felt 
It must have fallen out of a hole 
In your old brown overcoat 
They never said your name 
But I knew just who they meant 
I was so surprised and shocked 
And I wondered, too 
If by chance you heard it for yourself 
I never told a soul 
Just how I've been feeling about you 
But they said it really loud 
They said it on the air 
On the radio  
Att Donna och Giorgio fullständigt ändrade dansmusiken i en mera elektrisk riktning är ett oomtvistat faktum. De var först med att ta den tunga elektroniska musiken till toppen av listorna. Man kan nog till och med säga att om det inte vore för I Feel Love så skulle vi inte ha sett röken av varken Swedish House Mafia eller Avicii.

De var först och kanske även störst.

On the radio är trots allt en ganska normal låt. Det börjar lugnt och smäktande för att plötsligt dra iväg i dubbla tempot. Instrumenteringen är ganska sparsam. Det är trummor. Stråkar. Blås. Men om man lyssnar riktigt noga så kan man höra den där synthbasslingan som skvallrar om att här har det varit en Giorgio Moroder i farten. Faktum är att det är den som ger låten den där unika stämningen. Ja och så är det ju självklart Donna Summer. Det finns självklart en anledning till att skivor som det står hennes namn på har sålts mer än 140 millioner gånger.

Det är musik man blir glad av (Bad girls). Ibland är det musik man blir stark av (No more tears). Ibland är det bara så vackert så att man vill gråta (Mac Arthur Park).

Idag vrider vi upp volymen och dansar till radion.

Det är äntligen fredag. Det är Discofredag!


fredag 6 oktober 2017

Best of my love

Attribution Some rights reserved by RogerGoun


The Emotions är inget jättekänt band men deras musik är desto mera känd. Dagens låt är deras kanske mest spelade i eget namn. Men de har även en hit som är en av de största i musikhistorien. Men efter som de spelade in den tillsammans med sina mera kända kusiner så är det ingen som minns att de var med på låten. Så kan det gå. Låten i fråga är självklart den fantastiska Boogie Wonderland med Earth, Wind & Fire and the Emotions. Men det där sista verkar det närmast råda en tyst överenskommelse om att vi skall glömma.
Nåja de lever säkert gott än idag på royalties från den låten.

Gruppen består av tre skönsjungande systrar. Wanda Hutchinson, Sheila Hutchinson och Jeanette Hutchinson. Plattan producerades av kusinen Maurice White som råkar vara sångare i det ganska framgångsrika bandet Earth, Wind & Fire. Dagens låt låg faktiskt etta på Billboard i hela fem veckor (men inte i ett sträck) 1977. Det är inte illa och prisades med en grammy award för "Best R&B Performance By A Duo Or Group With Vocal" (jo de har en hel massa kategorier).

Flowing in and out of changes 
The kind that come around each day 
My life has a better meaning 
Love has kissed me in a beautiful way

Att de samplats av en del artister känns ju rätt så självklart. Snyggaste stölden står nog Mariah Carey för. Hon snor från dagenslåt till sin megahit som hon döper till Emotions. Det kan ju inte ses som något annat än en hyllning. Fast eftersom hon inte frågade först eller betalade så slutade det med besök i domstolen.

Nåja nu håller vi fredag!


fredag 29 september 2017

Dschinghis Khan

AttributionNoncommercialShare Alike Some rights reserved by Foxtongue

Riktigt när Чингис Хаан (Djingis Khan) först såg dagen ljus är något höljt i dunkel.
Men att det är runt år 1162 tror man.
Enligt en samtida kinesisk krönikör hade han "en ofantlig kroppsstorlek, bred panna och långt skägg". Ungefär som en Helmut Kohl fast med skägg alltså. Redan där kan vi alltså fastslå en koppling mellan den gamla mongoliske härskaren och Tyskland. Det finns säkert fler.

Dagens låt är en riktig schlagerklassiker. Mannen bakom detta örhänge är den legendariske Ralph Siegel. Han är närmast en legend i Melodifestivalsammanhang. Till dags dato har han haft med 25 låtar i finalen. En gång har han till och med vunnit hela rasket med "Ein bißchen Frieden".

Hu, ha, 
Dsching, Dsching, Dschingis Khan 
He Reiter, ho Reiter, he Reiter, immer weiter 
Dsching, Dsching, Dschingis Khan 
Auf Brüder 
Sauft Brüder 
Rauft Brüder 
Immer wieder

Han har dock ett lite skamfilat rykte då han 1992 blev diskad för att ha ställt upp i den schweiziska melodifestivalen med låten Soleil, soleil som man ansåg var en direkt ripoff på Middle of the roads gamla slagdänga Soley, soley.

Gruppen Dschinghis Khan (som för övrigt heter samma sak som sången) tävlade för Västtyskland 1979 och lyckades att knipa fjärdeplatsen. Intressant att notera är att gruppens medlemmar var en salig blandning av tyskar (2), ungrare (2), en holländare och en sydafrikan.

Men kanske mest intressant för oss nordbor är att Vikingarna med Christer Sjögren har spelat in den absolut bästa versionen av den här låten. Men man kan sätta stora frågetecken inför deras analys av de drivkrafter som låg bakom den mongoliska expansionen dock.

 Och varje tjej han kände förr fick följa med till hans tält
Att ingen av dem kände för att säga nej var väll snällt
Så fick han också ungar i överflöd
Och därför fick han också strida var dag till sin död
För barnaskaran krävde mera rum..."

Men strunt i det. Idag är det fredag och vi njuter av det bästa som Tyskland har att erbjuda förutom Boney M och Milli Vanilli.

Glad #discofredag på er!



fredag 22 september 2017

Tragedy

AttributionShare Alike Some rights reserved by Johnath


Året då Walkman föds. Året då man på en baseballmatch i Chicago eldar upp 10 000 discoskivor under vad man kallar Disco Demolition night. Året då svenskarna går och gnolar på Oh Susie med Secret Service (de var skitstora i Afrika och Sovjetunionen). Året då varusortimentet Blåvitt lanseras i konsumaffärerna. Året då Ingmar Stenmark vinner världscupen i storslalom för tionde gången. Året då två killar uppfinner spelet Trivial Pursuite hemma vid köksbordet i Montréal. Året då världens genom tiderna beigeaste  bil lanseras. Vauxhall Astra!

Ja det är det fantastiska året 1979 vi pratar om. Året då GB lanserade glassarna Jukebox och Skate. Glassen Jukebox lanserades med en massiv reklamkampanj som bland annat bestod av ett kassetband med disco hits.  Självklart covers av tveksam karaktär. Mellansnacket sköttes av en av de hetaste killarna man kunde hitta 1979. Artur Ringart!!!


Tragedy 
When the feeling's gone and you can't go on 
It's tragedy 
When the morning cries and you don't know why 
It's hard to bear 
With no-one to love you you're Goin' nowhere 
Tragedy

En av de låtar som inte var med på bandet är dagens fantastiska megahit. Tragedy av Bee Gees. Låten är inte heller med i filmen Saturday night fever. Men den känns som den borde ha varit det. Den är helt i klass med låtarna i filmen.

Att låten var Bee Gees femte singel på raken som hittade enda upp till förstaplatsen på Billboard hot 100 gjorde att de när de sedan fick upp sin sjätte singel (den hette visst Love you inside out men den är det ingen som minns) på förstaplatsen kunde konstatera att de var precis lika bra som Beatles på att fixa singelettor. De fick dela på rekordet enda tills Whitney Houston sopade banan med gubbväldet och klippte till med sin sjunde raka.

Det är verkligen ingen tragedi att konstatera att det äntligen har blivit fredag igen. På danseskorna så kör vi!


fredag 15 september 2017

Release me

AttributionNoncommercial Some rights reserved by Thomas Hawk

Gästbloggare Maja Gustafsson

Äntligen #Discofredag och gästblogg. Fram med danseskorna.

Jag veeet, kanske inte klassisk disco men innehåller allt en klassisk discodänga bör göra. Den platsar, jag lovar.
Denna moderna discopop hit är en av de mest dansanta “kan- inte-sitta-still” låtar jag vet.
Klassiskt tema i texten som inte är helt onyanserad och tar plats där den ska.

I don't know why I want you so 
'Cause I don't need the heart break 
I don't know what addictive hold 
You have on me I can't shake 
No, I'm not in control So let me go


Agnes, namne med “Agnes Cecilia” av Maria Gripe som också skrev Tordyveln flyger i skymningen. Den sistnämnda skrämde mig, som sommarföljetong på radio 1976, så att jag inte vågade spola på toaletten på flera veckor. Då hörde man ju den där viskande hemska rösten.
För övrigt var 1976 ett lysande musikår för disco, och dessutom skottår liksom 2008 då “Release me” släpptes. Något trögstartad på listorna men 2009 tog det fart igen och efter en internationell release sålde den nästan 1000 000 exemplar. Toppplacerad på en av de mindre Billboardlistorna dessutom.

“Release me” är en alltigenom fantastisk sak. Gunget, harmonier, discobeats, stråkar och Agnes fantastiska souliga, honungsraspiga röst.
Av usprungsvideon blir man dessutom på så väldigt bra humör. Inför releasen i USA ansågs Agnes se för gammal ut i första videon så en ny fick göras. Tyvärr inte samma energi som den första.

Upp och hoppa det är #Discofredag.

fredag 8 september 2017

The Crown

By Dennis Jarvis from Halifax, Canada [CC BY-SA 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)], via Wikimedia Commons

Imhotep var ett egyptiskt universalgeni som levde och verkade under tiden Djoser var Farao (2667–2648 f.Kr.). Han var inte bara överstepräst i solguden Ras tempel han var även faraos vesir.

Imhotep är den första kända arkitekten och mannen bakom de första pyramiderna. Han var även läkare och även där är han historiens första kända till namnet.

Vi snackar alltså här om en av de stora i historien.

Det är alltså ingen slump att Gary Byrd har valt det som sitt namn.

Imhotep Gary Byrd är även han ett universalgeni (eller önskar att han var). Han är en välkänd radioprofil som surfat radiovågorna sedan 1960-talet. Men han har även agerat producent, DJ, poet, aktivist, låtskrivare, rappare och skribent.

Idag har vi hans musikaliska insatser för ögonen. Hans kanske viktigaste bidrag är som textförfattare till två låtar på Stevie Wonders klassiska album "Songs in the key of life". De två låtar han skrivit text till är “Village Ghetto Land” och “Black Man”.

Men som artist i eget namn är det dagens låt som är den största. En låt som vid första lyssningen kan verka vara en dussin-rap. Men vid en närmare lyssning så upptäcker man att texten har ett mycket speciellt budskap. Det handlar om den svarta historien. Det handlar om de stora personligheter som byggde pyramider. Byggde riken. Gjorde upptäckter. De som är det svarta amerikas förtigna hjältar. Nefertiti, Hannibal, Kung Tut, Kleopatra, Alkebu och ja just det Imhotep.

Next time you feel like you're in a rut 
Go see the mighty kingdom of King Tut. 
It will blow your mind, no doubt, it's true 
'Cause, guess what, King Tut looks just like you. 
You were Cleopatra, Queen of the Nile. 
The sun would wink when it saw your smile. 
You were the Hannibal of the history book 
And the earth would tremble at your very look 


Det är inte bara en svängig låt. Det är en kampsång som handlar om att med stolthet förstå att man härstammar från en kontinent som inte bara befolkades av slavar utan en kontinent som har en egen stolt historia. Det är helt enkelt medborgarrörelsens ande som svävar över denna svängiga discodänga. Man kan inte annat än beundra hur välgjort det är. Inte blir det sämre av att Stevie Wonder dyker upp och sjunger en vers.

Det här är oerhört bra. Det är subversivt. Omstörtande och revolutionärt. Som bra disco skall vara. Men med stil.

Nu dansar vi vidare in i #discofredagen med en historielektion ringande i öronen. You wear the Crown!


fredag 1 september 2017

Kiss and Say Goodbye

AttributionNoncommercial Some rights reserved by Maciek Lulko

Det är ett stort äventyr att leta sig runt i de skumma discokvarteren i de mörkaste skrymslena av internet.
Man snubblar in och upptäcker skatter man inte hade en aning om att de ens existerade.
Ja jag är helt enkelt discons motsvarighet till Indiana Jones. En upptäcktsresande och äventyrare.
På en av dessa expeditioner finner jag dagens grupp. The Manhattans. Kanske är det jag som är obildad eller så är det bara så att de inte nådde över Atlanten hela vägen till Sverige då det begav sig.
I USA verkar de inte vara bortglömda. Har man 8 miljoner lyssningar på en låt på Spotify så har man liksom.

Idag ägnar vi oss dessutom åt en sorgligt bortglömd del av discon. Den del som inte är glitter och glamour i högt tempo. Idag skall vi hänge oss åt tryckaren!

Dagens låt är ett utmärkt exempel på just denna genre. Den har discons instrumentation men tempot är avsevärt mycket långsammare.
Introt är helt i klass med den store Barry Whites talade intro i låten let the music play som tidigare har varit med här på bloggen.

Det är stora känslor. Uppbrott!

This has got to be the saddest day of my life 
I called you here today for a bit of bad news 
I won't be able to see you any more

Låten skrevs av The Manhattans basist en sen natt vid tre tiden. Det är även han som talar i introt.
Från början tänkte han sig att det var en countrylåt som han tänkte att Glen Campbell skulle få spela in. Men han kom på bättre tankar och The Manhattans spelade in låten.
Smart val då detta kom att bli en av de största hitsen 1976. Etta på Billboard (en vecka) och etta i England (två veckor).

Denna vecka tar vi det lite coolare helt enkelt och dansar lite försiktigare. Men lik förbannat är det #discofredag för det.


fredag 25 augusti 2017

Gonna Get Along Without You Now

AttributionNoncommercialNo Derivative Works Some rights reserved by ccho

Plötsligt var den bara där i mitt öra. Den lurade sig in och liksom bara kändes så underbart skönt och bekvämt. Ungefär som när man träffar en kär gammal vän och man tar vid där man var senast. Lite så är det med dagens låt. Den bara passar. Vid en snabb runtfrågning så visar det sig att man känner igen låten. Men man har ingen aning om vem som gjort den. Det är det dags att ändra på.

Damen i fråga heter Viola Wills (därav bilden på en viola) eller nja det är närmast hennes artistnamn. Egentligen heter hon Viola Mae Wilkerson.
Hon gifter sig tidigt i tonåren och föder i rask takt sex barn innan hon hunnit fylla 21 år. Man anar här att detta är en kvinna med handlingskraft helt enkelt. Ska man göra något så skall man göra det ordentligt. I tjugofemårsåldern råkar hon på giganten (bokstavligen) Barry White. Han signar henne omedelbums till skivbolaget Bronco records. Barry White hade ännu inte inlett sin solokarriär utan jobbade med andra artister såväl som producent och talangscout.

Under 70-talet jobbar hon som bakgrundssångerska med såväl Barry White som Smokey Robinson och inte minst Joe Cocker. Första egna albumet spelas in under en turné med Joe Cocker. Det är Cockers kompband som spelar på Violas skiva.

Uh huh hm hm 
Gonna get along without you now 
Uh huh hm hm 
Gonna get along without you now

Första hiten är dagens låt och kommer 1979. Även om den för all del klättrar rätt så bra på olika listor så är det ändå så att den mer kommer att bli en, skall vi kalla det, evergreen inom framförallt gayvärlden. Den slutar liksom aldrig att spelas.

Även om Viola har hyllats på många olika sätt genom åren och alltid hade en säker inkomstkälla genom att spela på olika gayklubbar jorden runt så är en av dessa hyllningar liksom lite finare. Den största hyllningen måste ändå vara att bli samplad av Daft Punk.

Dagens låt är självklart även den en cover. Originalet gjordes av Skeeter Davis.
Skeeter var den första stora kvinnliga countrystjärnan och inspirerade storheter som Tammy Wynette och Dolly Parton.
Men nog håller ni med mig om att låten är ännu bättre i discoversion!

Viola lämnar denna vår värld 2009 och lämnade efter sig en hel hoper bra låtar såväl som 6 barn, 21 barnbarn och 8 barnbarnsbarn. Inte illa pinkat må jag säga.

Nu dansar vi vidare i fredagen och glider med ett leende in i helgen. Glad #discofredag på er


fredag 18 augusti 2017

Gigi in Paradisco



Dalida är en stjärna av samma kaliber med Madonna eller Michael Jackson. Men kanske inte här och nu.
Men i länder som Frankrike, Italien och inte minst i Egypten. Där är hon helt i nivå med andra internationella artister.  Eller nej där ljög jag. Där har hon en helt egen nivå. Där är hon störst.
Om Dalida hade haft en konsert i Paris idag hade Madonna kunnat agera förband. Så stor är hon och så stor var hon. Den franska tidningen Le Monde gjorde i samarbete med det franska uppslagsverket Encyclopædia Universalis en undersökning om vilka personer som haft störst inflytande på det franska samhället. På första plats kom Général de Gaulle. På andra plats kom Dalida....

Under sin karriär som spänner över fyra årtionden säljer hon 170 millioner skivor. Fler än 70 guldskivor. Dessutom platina och diamant.

Musikaliskt täcker hon allt från chanson till arabiskt och (wait for it) Disco.

Gigi visita toutes les planètes  
Fît de Vénus sa discothèque 
Prît les étoiles comme projecteurs 
Chaque soir see'était le malheur 
Gigi, il chante il danse jusqu'au matin 
Do disco à ses vieux refrains 
Il est enfin devenu star 
Il nous attends tous les soirs 
Gigi in Paradisco  
Gigi in Paradisco 

Tänk så dålig koll vi har. Det finns artister som är gudar i länder bara en timme med flyg bort som vi inte har en aning om.

Om karriären var bara solsken så var privatlivet desto mera sorgligt. Dalida lämnade jordelivet 1987. Hon lämnade följande meddelande "La vie m'est insupportable... Pardonnez-moi." ("Life is unbearable for me... Forgive me.").

Det sägs att Dalida rent av spelade in den första franska discolåten J'attendrai. Så jäkla disco är den kanske inte.
Det är däremot dagens låt Gigi in Paradisco. Det är rakt på. Fullt ös på blåset och rakt in i refrängen. Här är det ingen tvekan. Extra allt. Plusmeny. Med guld och glitter. Helt i #Discofredags smak.